ett stort steg, för mig
Jag har förut pratat om de som en gång var ett problem mat. Och hur dåligt man faktist mådde under tiden både på insidan och utsidan. för man vart ju inte vackrare, även fast man kände sig så mycket bättre efter att ha skippat en måltid eller käkat men gjort på alla möjliga sett för att bli av med de. Man såg bara sjukare och sjukare ut. Likblek, hyn och håret försämrades också. Men sen fick jag som en fobi för vågar. En riktigt fobi och då menar jag de. Så fort jag hörde talas om vikt/våg blev jag hel knäpp. och jag ville absolut inte vara nära en våg. Och i skolan när man skulla på sån där vanlig årskontroll för att kolla vikt längd syn och allt. Så kuna jag bli som ett nervvrak. Jag gick absolut inte till skolan just den dagen eller dagen innan och efter. Jag gjorde allt för att slippa och jag lyckades.
Men idag efter flera år av rädsla för denna våg så efter ja en eller två timmars hysteri. Efter jag suttit och skakat och bara tänk tänk om de står något jag inte vill se. Tänk om jag väger 200 kg ! Vad ska jag då göra ?! De var de ända jag hade i huvudet. Men tillslut lyckades jag, jag ställde mig på vågen, och de var inte farligt. Trots att jag gick upp och ner flera gånger på denna våg innan jag vågade stå kvar och faktist se siffrorna. Nu efter känns de bara skönt, skönt att jag vågade. Och nästa gång kanske de inte är så farligt.

Men idag efter flera år av rädsla för denna våg så efter ja en eller två timmars hysteri. Efter jag suttit och skakat och bara tänk tänk om de står något jag inte vill se. Tänk om jag väger 200 kg ! Vad ska jag då göra ?! De var de ända jag hade i huvudet. Men tillslut lyckades jag, jag ställde mig på vågen, och de var inte farligt. Trots att jag gick upp och ner flera gånger på denna våg innan jag vågade stå kvar och faktist se siffrorna. Nu efter känns de bara skönt, skönt att jag vågade. Och nästa gång kanske de inte är så farligt.

Kommentarer